Den orolige mannen
Författare: Henning Mankell
Recenserad av: Jonny Zetterström
Under tio års tid har ingen bok utkommit om Kurt Wallander, kriminalkomissarien från Ystad förrän “Den orolige mannen” - den sista boken i serien.
Berättelsen tar sin början när Wallander blir morfar. Linda, Wallanders dotter som också är polis, får en dotter tillsammans med Hans som jobbar i Köpenhamn. Hans är uppvuxen i Stockholm, Östermalm och överklass med allt vad det innebär.
Wallander reser till Stockholm för att närvara på sin dotters svärfars födelsedagsfest. De två påbörjar ett förtroligt samtal men blir avbrutna. Några dagar senare försvinner mannen spårlöst.
Kurt Wallander är en karaktär som irriterat många på grund av hans uppgivenhet och trötthet på att vara polis. Det har jag aldrig upplevt som störande i de tidigare romanerna men nu vill jag nog ändå hålla med. Han blir mer och mer en gnällig gammal gubbe. Kanske ligger grunden till min irritation i att Henning Mankell börjat tröttna en aning på sin skapelse.
Det blir inte bättre av ett närmast infernaliskt hoppande till händelser i förfluten tid. Konsekvensen är att läsandet blir en lite rörig upplevelse där det inte alltid är klart vad som händer och vad som bara är en återblick till tidigare händelser.
Spänningen vill dock inte riktigt infinna sig; medan tidigare böcker om Wallander varit spänningsromaner har den här avslutande boken blivit mer en skildring av en åldrande polismans livsöde.
Andra recensioner av boken:
SvD: Taffligt skrivet av den svenska deckarkungen
DN: Henning Mankell: ”Den orolige mannen”
GP: Henning Mankell: Den orolige mannen
Kulturbloggen: Tankar runt Den orolige mannen
Kulturen: Litteratur: Henning Mankell, Den orolige mannen
Expressen: Henning Mankell / Den orolige mannen
Norrköpings Tidningar: Den orolige mannen
Tags: wallander